Att flytta är jobbigt, det tror jag att alla kan hålla med om. Som läget är just nu, så vet vi inte ens vart vi ska flytta. Vi har börjat packa och sälja saker som vi inte ska ha kvar. Jag hoppas på det bästa, att vi får en lägenhet som vi trivs i tillslut. Att flytta har alltid varit väldigt känslosamt för mig, jag blir stressad, oroar mig för småsaker och kan inte sova ordentligt om nätterna.

Men, varför i hela friden säger hon upp lägenheten då? kanske ni undrar. Jo, för att jag måste. Om några månader slutar jag skolan, och jag känner att den här lilla orten som knappt finns med på kartan sakta sänker sig över mig.

 

Om jag inte kommer härifrån så kommer jag att kvävas. Jag orkar inte bo kvar på en ort som är så liten att den knappt finns, där konsum är stängt på söndagarna och gatlyktorna släcks halv elva på kvällarna. Där det aldrig finns någonting att göra, där storhandling kräver mycket planering och dessutom två timmar i bil. Där man är så jävla ensam, för att man inte vill bjuda hem kompisar för det finns ju ändå ingenting att göra en fredagskväll. Där grannarna har varit kritiska mot en redan innan man flyttade in, för att man är ju inte från orten. Dessutom så är jag ju ung och därför skulle jag heller inte veta hur det fungerar i en tvättstuga. Jag skulle heller inte klara av att ta hand om alla mina älskade djur. Och just för att jag är ung och antagligen dum så går det bra att prata skit om mig utanför mitt eget fönster. Grannar som jag aldrig har pratat med, bara sagt hej till sprider ut bland de andra grannarna att jag minsann inte har råd att ta hand om mina djur eller råd att köpa mat till dom. Detta baserar de på att jag aldrig köper mat till mina djur i den lokala lilla konsumaffären där allting är dubbelt så dyrt.

Det går till en viss gräns att leva i ett sådant här samhälle, att brottas med detta dagligen men sen så tröttnar man.

 

Så, vi tog beslutet att säga upp lägenheterna och helt enkelt hoppas på det bästa. Vad jag hoppas att vi kommer att få är en rymlig gemensam trerummare.

 

Jag är så trött på skogen, att inte kunna gå ut och träffa folk, att inte kunna köpa en liter mjölk efter klockan ett på lördagarna och att alltid behöva vara beroende av bilen för att kunna ta mig någonstans för att bussförbindelserna är i stort sett obefintliga. Jag längtar efter att kunna gå på en promenad, träffa folk och framför allt så längtar jag efter att känna mig fri igen. Jag försöker att intala mig själv varje kväll innan jag somnar att det här kommer att lösa sig. Det kommer att bli bra. Det tar bara lite tid.