Snart fyller Harry ett år, tiden har gått så fort och han har blivit så stor. Det känns som om att det var igår som jag lätt kunde slänga upp honom på armen, han fick plats i mitt knä och satt i knä på Tony när vi åkte bil. Vi skrattar fortfarande åt hur hysterisk han blev när vi försökte att äta Mcdonalds mat på vägen hem efter att vi hämtat honom, det luktade tydligen fantastiskt i hans lilla näsa.

 

För några veckor sedan så lämnade vi honom ensam i fyra och en halv minut, han har varit ensam längre stunder innan. När vi kom hem så hade han ätit upp ett par skor, och min mattebok.. Sammanlagda värdet på detta var dryga tusenlappen. Jag var arg ett litet tag, men sen så gick det inte längre. Bara tanken på att han ätit våra saker för att han saknat oss skar i mitt mammahundhjärta och jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och gulla lite med honom. 

 

Jag kan inte ångra för en minut att vi köpte hund, jag har haft hund sen jag var liten så jag har ingen aning om hur jag klarade mig utan. Det är alltid någon som möter en när man kommer hem, och är totalt överlycklig, oavsett om man har varit borta i en halvtimme eller två minuter. Den känslan går liksom inte att beskriva. ♥

 

( Och angående rubriken, eftersom att det inte kan ses som någon själtemodig insats att äta upp matteböcker för flera hundra.. Så måste jag nog förklara, min egelskalärare frågade vem som var min hjälte. Vi hade nog pratat om det ett tag, och hon frågade mig, jag var väl inte riktigt vaken så jag svarade Harry? )